Patric Eghammer – gitarristen

Jag har lirat gitarr sedan jag var elva. Först var det nylonsträngad gitarr i kommunala musikskolan i Olofström, men snart blev det elgitarr i olika lokala band. Under högstadietiden lärde jag mig en del klassiska stycken under överinseende av min hjälpsamma gitarrlärare Jan Bjuhr. Parallellt gick jag på studiecirkel med Lasse Hansen, som var en väldigt bred elgitarrlärare. Vi höll på både med jazz, blues, rock och musikteori. 1985 började jag på gymnasiets musiklinje i Malmö. Det var det enda tänkbara alternativet för mig. Här hade jag Wally Wilhelmsson i klassisk gitarr och Thomas Hallberg på elgitarr. 1987 kom jag in på musikhögskolan i Malmö. Linjen hette IE, andra genrer, vilket skulle betyda andra genrer än de klassiska, men i praktiken var det uteslutande jazz. Mina lärare i elgitarr var Bo Sylvén, Rolf Nilsson och Anders Hogeman. I akustiskt spel hade jag Claes Ottelid.

Efter fyra år på musikhögskolan jobbade jag fem år som elgitarrlärare på estetiska programmet. Då var jag rätt trött på musiken och ville prova något annat. Och det gjorde jag (läs mer om detta under fliken Patric Eghammer – författaren).

Men efter flera perioder då musiken legat nere i princip helt, har jag alltid kommit tillbaka till gitarren. Nu tror jag inte längre att jag kan lägga av helt och hållet. Jag är inne i en bra period. Förra året kom min soloskiva Still Beating. Jag har hittat rutiner kring övandet, och med jämna mellanrum bokar jag in några gig.

Min identitet som gitarrist är djupt förankrad i rock- och bluesgitarrister som Jimi Hendrix, Clapton och Muddy Waters. Jag har alltid tyckt om att böja på strängarna och med hjälp av handledsvibrato försöka efterhärma sångrösten. Men jag har också influerats av jazzmusiker, även om jag periodvis känt en viss ambivalens kring jazzen. Möjligen har denna skepsis bottnat i bristande tillit till min talang. Jag kunde i mina svarta stunder anklaga jazzen för att vara teoretisk och elitistisk. Nu är jag defintivt mer öppensinnad, och beundrar storligen musiker som Joe Pass, Wes Montgomery, Pat Metheny, John Coltrane, Bill Evans, Jan Johansson, Esbjörn Svensson, för att nämna några. Jag försöker bejaka både mitt jazzintresse och mina rock- och bluesrötter för att försöka hitta min egen stil.

Nyligen har jag åter äntligen tagit tag i det klassiska gitarrspelet. Det är en lustfylld utmaning att försöka hitta stycken som tilltalar mig och sedan öva så att jag kan göra musik av dem. Som klassisk gitarrist har man ensam allt ansvar. Man ska både lyckas få fram melodistämman, basstämman och harmoniken och göra det på ett sätt som fångar lyssnarna.